Väl på Arlanda kom Gustav och hämtade oss till hans och Mirjams hem i Rinkeby. Där spenderade vi ett skönt dygn med väldigt god mat, ananaspaj på balkongen, långpromenad och sköna samtal.

Så. I och med detta är resan och även den här bloggen slut. Tack till alla som vi träffat under resan, alla er som följt med i bloggen nu och då, alla kommentarer.. ja, det har varit kul. Nu är vi klara och om några veckor släcker vi ner den här adressen.

Och till alla er som undrar vad ni nu ska göra på er fritid, här kommer en lista på de bloggar vi följt under tiden att vi varit ute o rest, och som vi kommer fortsätta följa här hemma. Vi tipsar er att göra detsamma:

• Hanna o Mathias. Hello Wisconsin

Hannas storebror Mathias och hans flickvän Hanna är i USA och pluggar under våren. Här skriver de om sitt liv i landet makt, kulturkrockar, Amish, roliga iakttagelser, samt en hel del om sport.

• Rebellerna i Asien

Viktors lillasyster Elin och hennes kompis Judit är i Thailand. Den här bloggen är redan korad till årets roligaste, och har kallats ”för rolig för högläsning”. Om man har samma humor som Elin och Judit (och Viktor) så kommer man följa den här.

• Märta Wolter

Tjugo år. Ö-bo. Tro. Vänner. Familj. Musik. Foto. Bak. Natur. Fniss. Kultur. Glass i stora lass. En härlig dagbok med mycket fina bilder.

• Emanuel Karlsten

Emanuel är Viktors alldeles egen internetguru. Hans länklistor är ett slags Passagen a la 2010. Om han hade skrivit något om internet på engelska hade jag lätt använt det som undervisningsmaterial för de indiska ungdomarna. Gillar du det här finns det mer, Emanuel har nämligen även en blogg på jobbet.

• Elin Davidssons facebookstatusuppdateringar

Det här är väl egentligen inte en blogg i ordets rätta bemärkelse, men minst lika intressant. Dock måste man nog va vän med Elin för att kunna följa hennes äventyr. Lyckos dig som är det. Men är du inte det så har hon och hennes kontorsvänner en gemensam blogg här som också är mycket läsvärd.

• Längtansverserna

Här kan ni följa Elin Davidsson, Emmanuel Ingelsten och Viktor Paulssons tankar om längtan efter livet i Jesu efterföljd, gemenskap, en del sköna resor och den långsamma processen att göra en bok.

Ok. Tack och hej!

/Hanna och Viktor

En väldigt rolig överraskning var att vi helt oväntat sprang på Matti på Leopolds cafe. Väldigt trevligt! För er som itne känner Matti så träffade vi honom när han var uppe i Darjeeling och reste runt lite, och bl a spelade tillsammans med vår vän Noah från Australien. Kul att återses, och skönt att prata lite om vulkanen och British Airways obefintliga service den senaste veckan. Här visste vi fortfarande inte om flyget skulle gå eller ej. Mattis flyg för några dagar sen hade blivit inställt och det enda de sagt till honom var att han kunde åka till ett hotell och att de skulle kontakta honom när det blev aktuellt att han kunde åka hem.. Inte så kul.

Men vi hade en skön kväll tillsammans, och Matti lärde bl a Hanna grunderna i sitar. (Obs! på bilden; en sitar med volym-ratt. Lite extra cool, som Matti låtit bygga på en sitarfabrik i Kalkatta.)

Så kom då den stora dagen då vi skulle lämna Indien. Förhoppningsvis. Innan vi åkte till flygplatsen på morgonen gick vi in på Internet för att se om det fanns nån ny info. Då stod det att flyget vi skulle åka med till London 13.15 var inställt. Crap. Vi bestämde oss för att ändå åka till flygplatsen och inte låtsas om nåt, eftersom det verkade va det enda sättet att få kontakt med British Airways (som fr o m nu förkortas BA). De hade även ett nummer man kunde ringa, men under de tidigare 4 dagarna vi försökt var det enda svar vi fått ”Hello. We are experiencing an extremely high number of calls at the moment. Please try again later”. Klick.

Matti och andra vi träffat hade dessutom berättat att det inte gick att komma in på flygplatsen om man inte hade biljett till just den dagen. Om man bara försökte komma in för att få prata med nån från nåt flygbolag, så stod vakterna med de stora gevären emellan. Så det här var vår enda chans att åtminstone få prata med nån.

När vi kom fram fick vi reda på det vi redan visste, dvs att det var inställt. Men, det var inte inställt för att det var aska i luften. Det var inställt för att BA inte hade några plan i Mumbai, så de va tvungna att flyga dit et först, och det skulle komma ca 12 timmar senare, lagom till nästa flight, och från o med då skulle flygen börja gå igen.

Vi fick också reda på att det nu fanns ca 40 000 pers som satt på olika hotell i Mumbai och New Delhi och väntade på att få komma hem, och att vi kunde bli ombokade till den 7 maj. Den 7 maj. Men de kunde inte boka om oss där, det fick vi göra genom att ringa till BA… Jo, vi har provat det numret.

Med detta trista besked började vi ställa in oss på att kanske stanna lite längre än väntat, men vi ville inte riktigt lämna flygplatsen än, eftersom vi visste att då skulle vi nog inte få kontakt med BA förrens de hörde av sig till oss framåt den 7e maj. Så vi satte oss vid en telefon där och ringde till Ba, och kom inte fram. Där satt vi några timmar, och under den tiden träffade vi 5 andra svenskar som också skulle åkt med det här, och som inte heller ville ge upp och åka hem. Långsamt formades iden om att vi skulle stanna och försöka få restplatser på de flyg som går till Europa. Varsomhelst i Europa kändes väldigt bra. Runt klockan 19 kom det en man från Jet Airways till det lilla tältläger vi satt upp och sa ”Where are you going? To London?” Yes. ”We have some spaces left, you wanna travel with us?”.

Va ska man säga. Glädjen visste inga gränser. När vi förstått att vi inte drömde sprang Viktor och hämtade British Airwayspersonalen för att de skulle komma och godkänna att vi åkte med Jet istället. Efter lite om och men gjorde de det, och vi fyllde i alla nödvändiga ”byta-flight-och-tid-och-flygbolag-papper”, och så vips, så stod vi i kön till ett flyg till London. Visserligen bara till London, utan vidareflyg, men ändå. Det verkade för bra för att vara sant…

…och det var det också. När det var en halvtimme kvar så visade det sig att Jet bjudit in väldigt många för att verkligen fylla sitt plan. Lite fler än vad som fick plats. typ 25 pers mer. 25 pers som blev arga, besvikna o så.

Men inte vi. Trots att vi inte kom med, så insåg vi, att det är inte omöjligt att komma hem. Vi kan pressa den 7e maj till att åtminstone hinna hem till valborgselden.

Så började ett systematiskt ”ställa sig i kö”-system, där vi gick till varenda disk där något flygbolag öppnade incheckningen till en flight till Europa. Vart som helst. Och så frågade vi om vi kunde va deras förstareserver, ifall de skulle ha typ en plats över när det var en kvart kvar. Runt midnatt hade vi häng på 5 flighter samtidigt, Amsterdam, London, Munchen, Zurich och London igen. Det verkade som att flyget till Zurich verkade ljusast.

Och tillslut fick vi platser där. Allihop. Men då gick planet sönder. Suck! Och Swiss ville inte chansa på att ta på fler passagerare som inte var deras kunder från början.

Ok. Börja om från början. Men med ca 20 minuter kvar till att flyget skulle gå, till Zurich, så kom de o sa att det var ok ändå, de hade hittat ett nytt plan (hur ”hittar man” ett nytt plan? Hur stora är garagen liksom?).

Vid det laget vågade vi inte ta nåt för givet, eftersom vi flertal gånger redan varit halvvägs på planet men fått resa på att vi inte fått plats.

Men när de skrev ut boardingkorten, då visste vi, vi kommer hem! (eller åtminstone till Zurich, men det har aldrig känts så mycket hemma som då). Sen höll vi på att missa planet för att det strulade i handbagagechecken, men till slut, precis innan de sa ”now we have to close” så sprang vi in i planet. Svettiga som få. Åtminstone Viktor som knölade ner sig på den plats han fått. (vi fick helt separata platser förstås).

Så nu är vi i Zurich. Trevligt stad. Eller, åtminstone trevlig flygplats. Troligtvis kommer vi till Arlanda redan ikväll. Men, en dag mer eller mindre spelar inte så stor roll. Att inte va i MUmbai till den 7e maj känns som en stor seger för tillfället.

Snart är resan slut, och även den här bloggen. Men det kommer ett hejdå om nån dag eller två. Beroende på när vi kommer hem.

Vi kostar på oss att avsluta detta jubelinlägg med KRAM, vi ses snart!

En annan frukt som heter Mousambi (kanske nåt annat på svenska, men vi kommer inte på om vi sett den i affärerna hemma) är en ny favorit. Inte minst när man går till ett fruktstånd och beställer en färskpressad Juice drink. Då pressar de direkt, man kan välja o blanda frukter som man vill, och sen – hör och häpna – så strör de lite salt överst. Mycket gott.

Det har jag (Viktor) försökt övertyga Hanna om i flera år, utan lycka. Men döm om hennes förvåning, när hon upptäckte hur gott det är med juice och salt. Dock är det nog inte helt vanligt bordssalt, utan nån sorts svart salt. Som vi såklart köpt med oss hem. Välkommen på fruktdrinkar!

När jag gick på mellanstadiet gick vi igenom Sveriges landskap. Om jag inte minns fel så var det Medelpad som var det som liksom var det mest centrala. Dvs nånstans i Medelpad finns det en punkt, som är Sveriges mittpunkt. Man kunde besöka den här platsen tror jag, och kanske ha en picnic eller ta kort eller vad man nu känner för att göra när man är mitt i Sverige. Nu har vi varit i Indiens medelpad i två veckor, utan att veta om det. Häromdan åkte vi förbi ett monument. ”This is the exact centre of India”. WHAT!? Stanna bilen för sjutton så vi kan ta kort. Men ingen verkade tycka att det var värt att stanna till vid. Hur som helst, när vi fått frågan hemifrån lite nu o då ”Nagpur, var ligger det?” och vi svarat ”typ mitt i Indien”, så har det inte varit en överdrift. Nagpur ÄR Indiens mitt. kanske också därför det är så varmt. 46-47 grader har det varit nu de sista dagarna innan vi åkte därifrån.

Tagged in this photo:

To the left: Unknown surprised man. To the right: Our friend Sunil at the market.

Sista kvällen åkte vi till en finfin restaurang som ligger i stans nya hotell och åt arabisk buffe, firade att lägret var över och njöt av gott sällskap och riktigt fin mat. Viktor premiärprovade bl a Babaganouch.

Efteråt gick vi till hotellets lobby och hoppade ohämmat i de nya sofforna i ca 20 minuter. Härligt.

En del tid har vi ägnat åt hemligheterna i indisk matlagningskonst. Vi har bl a lärt oss att göra chapati. Receptet är inte jättesvårt, men att få till dem så där snyggt är lite krångligare.

Sunil har också med glädje visat oss sin ”Kerala Banana”, nån sorts efterrätt bestående av sydindisk matbanan, nyriven kokos och smält brunsocker.

Det vi framförallt ägnat dagarna åt är att hjälpa till på det läger som Sunil och Manjula anordnar här, för ca 50 pers i tjugoårsåldern plus minus några år. Det är ett läger som är en skön mix av att lära sig om: lärjungaskap, missionsbefallning, ekologisk odling, att vara skräddare, eller elektriker, samt att lära sig lite om datorer, eller engelska. ”Great Commission and Life Skills” heter det, och det är väl precis vad det är. Alla kommer från väldigt enkla förhållanden, många av dem är den första generationens kristna som blivit befriade ur ett kastsystems mörkare bakgårdar. De vet i princip_ingenting_om vad en kyrka är nånannanstans än i deras hem, vilket gör det hela väldigt spännande.

Dator lektionerna är kanske den största utmaningen. Då har jag (Viktor) undervisning i grundläggande datorvana, på engelska, för folk som inte förstår engelska mer än typ ”Hello. I am fine, how are you?”. Men det har gått ok. Mycket kroppsspråk, pekande och skratt. Vi har gått igenom saker som bildskärm, tangentbord, mus, att dubbelklicka, att sätta på och stänga av en dator, mellanslagstangenten,caps lock, enter, shift och backspace, samt nu de senaste dagarna: Microsoft Office Word.

En kväll berättade vi om vad vi gör hemma i Sverige. Hannas fashion design blev väldigt uppskattat.

Och igårkväll var det dop. Väldigt avskalat. Rätt så mycket ”här finns vatten, är det något som hindrar att jag blir döpt?”. Allt som behövdes var 1 st bänk att sänka ner i fontänen så att man kunde kliva ner och upp. Och sen var det bara att sätta igång. Jag gillar enkelheten här nåt enormt. Man krånglar inte till det. Det är härligt, och en förmån att få va med.

Nu har vi en vecka kvar i Indien. En vecka av svett. De senaste dagarna har det varit 45 grader. Det är skönt med fläktar.

Pappan i familjen bryter brödet, när vi firade Herrens måltid en av kvällarna i påskveckan.

Att komma tillbaks hit var rätt så speciellt. Massvis av minnen. Massvis med folk som jag kände igen och som kände igen mig. (samt några som kände igen den långe bleke svensken, men som jag inte riktigt kom ihåg). Kul att återse folk hur som helst.

I det här rummet hängde jag i typ 2 månader hösten 2000. ”The yellow ward”, en avdelning på sjukhuset där patienterna låg före och efter operation. (före på ena sidan och efter på andra sidan personalrummet. så på bilden skymtar ”the post-operative ward” i bakgrunden). Ni undrar kanske vad jag gjorde här, och det undrar jag faktiskt också. Men jag drack mycket te med sjuksköterskorna på avdelningen, och ställde mig alltid upp när doktorerna kom in för rond. Det är väl de två starkaste minnen jag har. Sen flyttade jag till ögonavdelningen, och fick klippa ögonfransar och ge bedövningar. Fina grejer.

På den långa fredagen besökte vi profeten Shelly (mitten). Hon och hennes man Rajan ägnar mest hela dagarna åt bön. Folk kommer dit och ber tillsammans med dem, och får bön och välsignelse av dem. Ett härligt och märkligt par. Lagar dessutom otroligt god indisk mat, vilket vi – förutom förbönerna – också fick njuta av den här dagen.

Lördag är marknadsdag i Padhar.

En av alla sköna stunder runt matbordet. ”Det bästa sättet att göra lärjungar är i köket” är en av alla meningar som fastnat den här veckan. Det är svårt att summera de här dagarna faktiskt. Det är så mycket av det som ligger nånstans där nere djupt i hjärtat som kommer upp när jag kommer tillbaka hit. Och jag kan inte förklara det på nåt annat vis än att det är den levande Guden – som jag tror lever i mig – som liksom blir lite extra levande i mig. Jag blir påmind om vad jag anar att mitt liv handlar om. Och vad vårt liv kommer att handla om. Och det känns så bra.

Om ni vill läsa mer om det här stället, så rekommenderar jag att ni klickar här, för då kommer du till en blogg där jag skrivit lite mer och lagt upp lite fler bilder.

___

Efter att vi lämnar Padhar åkte vi tillbaks till Nagpur där Manjula (dotter i familjen) och hennes man Sunil bor. De håller på o anordnar ett läger för ca 40 14åringar under rubriken ”great commission, prayer and life skills”. Ett tiodagarsläger. Vi ska va med och hjälpa till på nåt vis. Det börjar imorn, så det kommer väl en rapport så småningom.

Vi var alla lite trötta de här dagarna, och då ökar turistfaktorn lätt. Typ som att man äter på McDonalds på vägen hem för att det är enkelt, eller att man åker en extra tur förbi en mattaffär bara för att ricksha-chauffören vill ta en dit för att han får 20 rupies för varje kund han tar dit, (”You don´t have to buy anything, just look for five minutes and then come out. But don´t come out too fast, because then they understand, and I won´t get anything”), och man inte orkar säga nej.

En av grejerna vi hann med var Taj Mahal (som ni sett lite bilder på redan), som vi besökte kl 06, kanske tre timmar efter att Jenny o Emilia anlänt till Agra. (dvs inte 21:47, se ett tidigare inlägg)

Vi tog alla de klassiska korten.

Häftigast var nog utanför. Inuti var det en väldig stress runt kistorna och lite för mycket guider/trängsel/förbjuden korttagning/etc. Men att se mausoleet på håll och sen gå lite närmare i taget var häftigt. Tyvärr hade de tömt poolen för reparation, så det blev inget morgondopp.

En annan dag besökte vi Agra Fort, vars söderport faktiskt fick Visbys dito att blekna lite. Så vi tog fler kort.

Förutom att vi tog en hel del kort, så hade vi väldigt kul, åt god mat, gick på en lite för lång bollywood-bio, stirrade tillbaks på folk som stirrar, beställde av misstag dubbla veggimål på McDonalds, prutade, aktade oss för k-pistar, hade många sköna stunder med givande samtal och drack mängder av banana och mango lassi på ett tak med fin utsikt. Helt enkelt riktigt sköna dagar, stort tack Emilia o Jenny!

A few pictures from our last travelling days with Eve and Angella, our soul mates for the last six months

Final breakfast in darjeeling, at our favorite tibetan resturant; Kunga. As always, Eve ordered a cold coffee drink and french toast.

on a 30 hour long train journey from new jalpaiguri to agra, you_have_time. Time for henna tattoo´s, card games and watching fights about which person that actually has the right to the seat.

when we arrived in agra, 4-5 hours delayed, this was the sight from the hotel roof top.

(somewhere on the horizon, you should be able to see a famous mausoleum).

At sunrise. Always happy.

Luckily, we had a few pages from the lonely planet to do our own guided tour. Needless to say, Angella was amazed.

Evie and Angelina, two dear friends, with whom we have had such a good time the last six months.

Thank you so much for everything. All the best on the rest of your trip!

Har aven en suddig bild fran premiarvisningen pa Darjeelings torg i fredagskvall. Dvs forra fredan, den 19:e. Trots att vi fick  tillstand for att visa filmen forst dan innan, och bara hann med 24 timmars marknadsforing, och trots att det dagliga stromavbrottet runt torget holl pa tills en halvtimme efter att vi annonserat att de skulle borja,  sa blev det en riktigt bra kvall. Mycket folk kom, en skon mix av indier och europeiska backpackers som vi traffat pa under veckorna vi malat. Helt enkelt en riktigt lyckad premiar.

___________________

Nu har vi akt vidare. Resa i Indien ar ratt kul.

Skulle lamnat New Jalpaiguri i onsdags 18.30. Men taget blev forsenat. Forst 2 timmar. Sen en till. Sen kom det efter ytterligare en. Vi skulle anlant till Agra ca 30 timmar senare, 01.00 pa fredan. Men eftersom vi var forsenade fran start, sa var det lite oklart nar vi skulle komma fram. Inte ens ticket inspectorn kunde riktigt tala om det.Det varierade lite mellan ”1 pm on the third day” till ”midnight” (vilket hade varit valdigt konstigt, med tanke pa att det vore en timme fore tidtabellen..). Det blev tillslut typ kl 05. Men men, vi hade skont sallskap av en indisk familj hela vagen. Det ar det som ar sa kul med langa tagresor, att man far god tid att sitta och prata med indier, utan att nan vill salja nat till den andre. Vanskap utan ekonomiska intressen ar befriande.

Sen checkade vi in pa ett stalle dar man kunde sitta pa taket och ata och se Taj Mahal en bit bort. Det gjorde vi i morse: Mango Lassi, banana pancake, muchroom omelette och butter toast. ”Nu mar man gott sa mor Nordin” passade ratt fint dar. (gammalt mormor-skt talesatt) Taj Mahalet  ser storre ut an vi  trodde. Imorn ska vi dit o inspektera underverket lite narmare. Men forst sa vi ta emot lite vanner hemifran. De kommer med tag 21.47.  Hahaha, exakt 21.47 kommer dom.

Da kom namligen Andreas och Stina upp hit och halsade pa. Vi jobbade med illustrationen pa dagarna, men sen fick vi mycket tid att umgas.

En morgon (eller kanske mer ”natt”, vi gick hemifran 03:45) tog vi en taxi till Tiger Hill, ett berg dar man kan se en massa hoga berg, bl a varldens tredje hogsta som inte ligger sa langt harifran, och aven Mount Everest ska man kunna se langre bort om det ar klart vader.

Nar vi var dar var det dock knappast vad man kan kalla for ”klart vader”, utan mer nat i stil med ”jamntjock dimma/molnighet som totalt tacker varje skymt bergstopp”. Lite av en besvikelse kan man saga, men vi hade valdigt kul dar anda i kylan, bl a drack Viktor en av sina forsta koppar kaffe eftersom det har nog var enda stallet i hela indien dar det INTE saljs chai. Och efter nan timme nar solen gatt upp sa sag vi faktiskt nagon bergstopp. Dock inte nat av de nyss namnda bergen, men anda ratt haftigt att se lite mer av himalaya.

Forra helgen sa tog vi en tur till en av Darjeelings 84 te-plantager, Happy Valley Tea Estate, som producerat ekologiskt te sen slutet av 1800talet. Nar vi kom fram till stallet sa var fabriken stangd for dagen, men en kvinna i ett hus dar bredvid tog emot oss och berattade hur produktionen fungerar osv. Vi fick prova te och lukta pa olika sorter osv.

Bl a var hon valdigt man om att visa oss sitt ”5 seconds tea”, som var gjort av de allra finaste bladen, och som enligt henne bara behover ligga i vattnet i 5 sekunder for att fa det perfekta teet.

Och sen blev det en tur med en guide pa plantaget. Intressant. En sak som vi t ex  inte alls hade koll pa: Svart, gront och vitt te kommer fran precis samma buske, den enda skillnaden ar hur det torkas o sa i fabriken.

MEN: Igar var vi pa ett annat te-stalle har inne i stan dar nagra vanner till oss var pa en teprovning dar de fick testa 10 olka teer. Mannen dar berattade lite andra saker an vad kvinnan vi traffat pa hade gjort, o da sa jag att vi varit hos henne och fatt andra fakta. ”O no, you didn’t go to ‘the-5-seconds-lady’ did you??” utbrast han. ”Ehh, jo.”

Da berattade han att hon inte har nan koll pa teproduktionen, att det mesta hon sager inte stammer, och att hon saljer te till overpris, som hon enligt honom dessutom stulit. Vet inte hur mycket av det han sa var sant, men det kandes ratt sa trovardigt, sa tyvarr, Stina och Andreas, sa blev vi nog ratt lurade, bade pa pengar och om hur teproduktion faktiskt gar till, nar vi var hos the 5 seconds lady : ).

Andreas och Stina hade med sig fina Gotlands tshirtar som vi bar med stolthet hela veckan.

Det vi uppskattat mest med veckan var alla stunder av samtal, bon, bergspredikan, grat och skratt som vi fick dela med vara vanner. Tack sa otroligt mycket!

Valkommen till torget i Darjeeling pa filmpremiar imornkvall. Vi lagger nog upp den har ocksa sa fort vi kan. Nu ska det redigeras film! (bara det dagliga stromavbrottet kan ta slut snart..)