En vulkan. Ett trist besked. En skön vändning. (näst sista bloggen)

Så, kvällen den 19e april satte vi oss på tåget från Nagpur till Mumbai, väl medvetna om att det var en chansning att ta sig till staden för att försöka flyga hem. Vi kom fram runt lunch den 20e och hade sen en skön kväll i den stora staden.

En väldigt rolig överraskning var att vi helt oväntat sprang på Matti på Leopolds cafe. Väldigt trevligt! För er som itne känner Matti så träffade vi honom när han var uppe i Darjeeling och reste runt lite, och bl a spelade tillsammans med vår vän Noah från Australien. Kul att återses, och skönt att prata lite om vulkanen och British Airways obefintliga service den senaste veckan. Här visste vi fortfarande inte om flyget skulle gå eller ej. Mattis flyg för några dagar sen hade blivit inställt och det enda de sagt till honom var att han kunde åka till ett hotell och att de skulle kontakta honom när det blev aktuellt att han kunde åka hem.. Inte så kul.

Men vi hade en skön kväll tillsammans, och Matti lärde bl a Hanna grunderna i sitar. (Obs! på bilden; en sitar med volym-ratt. Lite extra cool, som Matti låtit bygga på en sitarfabrik i Kalkatta.)

Så kom då den stora dagen då vi skulle lämna Indien. Förhoppningsvis. Innan vi åkte till flygplatsen på morgonen gick vi in på Internet för att se om det fanns nån ny info. Då stod det att flyget vi skulle åka med till London 13.15 var inställt. Crap. Vi bestämde oss för att ändå åka till flygplatsen och inte låtsas om nåt, eftersom det verkade va det enda sättet att få kontakt med British Airways (som fr o m nu förkortas BA). De hade även ett nummer man kunde ringa, men under de tidigare 4 dagarna vi försökt var det enda svar vi fått “Hello. We are experiencing an extremely high number of calls at the moment. Please try again later”. Klick.

Matti och andra vi träffat hade dessutom berättat att det inte gick att komma in på flygplatsen om man inte hade biljett till just den dagen. Om man bara försökte komma in för att få prata med nån från nåt flygbolag, så stod vakterna med de stora gevären emellan. Så det här var vår enda chans att åtminstone få prata med nån.

När vi kom fram fick vi reda på det vi redan visste, dvs att det var inställt. Men, det var inte inställt för att det var aska i luften. Det var inställt för att BA inte hade några plan i Mumbai, så de va tvungna att flyga dit et först, och det skulle komma ca 12 timmar senare, lagom till nästa flight, och från o med då skulle flygen börja gå igen.

Vi fick också reda på att det nu fanns ca 40 000 pers som satt på olika hotell i Mumbai och New Delhi och väntade på att få komma hem, och att vi kunde bli ombokade till den 7 maj. Den 7 maj. Men de kunde inte boka om oss där, det fick vi göra genom att ringa till BA… Jo, vi har provat det numret.

Med detta trista besked började vi ställa in oss på att kanske stanna lite längre än väntat, men vi ville inte riktigt lämna flygplatsen än, eftersom vi visste att då skulle vi nog inte få kontakt med BA förrens de hörde av sig till oss framåt den 7e maj. Så vi satte oss vid en telefon där och ringde till Ba, och kom inte fram. Där satt vi några timmar, och under den tiden träffade vi 5 andra svenskar som också skulle åkt med det här, och som inte heller ville ge upp och åka hem. Långsamt formades iden om att vi skulle stanna och försöka få restplatser på de flyg som går till Europa. Varsomhelst i Europa kändes väldigt bra. Runt klockan 19 kom det en man från Jet Airways till det lilla tältläger vi satt upp och sa “Where are you going? To London?” Yes. “We have some spaces left, you wanna travel with us?“.

Va ska man säga. Glädjen visste inga gränser. När vi förstått att vi inte drömde sprang Viktor och hämtade British Airwayspersonalen för att de skulle komma och godkänna att vi åkte med Jet istället. Efter lite om och men gjorde de det, och vi fyllde i alla nödvändiga “byta-flight-och-tid-och-flygbolag-papper”, och så vips, så stod vi i kön till ett flyg till London. Visserligen bara till London, utan vidareflyg, men ändå. Det verkade för bra för att vara sant…

…och det var det också. När det var en halvtimme kvar så visade det sig att Jet bjudit in väldigt många för att verkligen fylla sitt plan. Lite fler än vad som fick plats. typ 25 pers mer. 25 pers som blev arga, besvikna o så.

Men inte vi. Trots att vi inte kom med, så insåg vi, att det är inte omöjligt att komma hem. Vi kan pressa den 7e maj till att åtminstone hinna hem till valborgselden.

Så började ett systematiskt “ställa sig i kö”-system, där vi gick till varenda disk där något flygbolag öppnade incheckningen till en flight till Europa. Vart som helst. Och så frågade vi om vi kunde va deras förstareserver, ifall de skulle ha typ en plats över när det var en kvart kvar. Runt midnatt hade vi häng på 5 flighter samtidigt, Amsterdam, London, Munchen, Zurich och London igen. Det verkade som att flyget till Zurich verkade ljusast.

Och tillslut fick vi platser där. Allihop. Men då gick planet sönder. Suck! Och Swiss ville inte chansa på att ta på fler passagerare som inte var deras kunder från början.

Ok. Börja om från början. Men med ca 20 minuter kvar till att flyget skulle gå, till Zurich, så kom de o sa att det var ok ändå, de hade hittat ett nytt plan (hur “hittar man” ett nytt plan? Hur stora är garagen liksom?).

Vid det laget vågade vi inte ta nåt för givet, eftersom vi flertal gånger redan varit halvvägs på planet men fått resa på att vi inte fått plats.

Men när de skrev ut boardingkorten, då visste vi, vi kommer hem! (eller åtminstone till Zurich, men det har aldrig känts så mycket hemma som då). Sen höll vi på att missa planet för att det strulade i handbagagechecken, men till slut, precis innan de sa “now we have to close” så sprang vi in i planet. Svettiga som få. Åtminstone Viktor som knölade ner sig på den plats han fått. (vi fick helt separata platser förstås).

Så nu är vi i Zurich. Trevligt stad. Eller, åtminstone trevlig flygplats. Troligtvis kommer vi till Arlanda redan ikväll. Men, en dag mer eller mindre spelar inte så stor roll. Att inte va i MUmbai till den 7e maj känns som en stor seger för tillfället.

Snart är resan slut, och även den här bloggen. Men det kommer ett hejdå om nån dag eller två. Beroende på när vi kommer hem.

Vi kostar på oss att avsluta detta jubelinlägg med KRAM, vi ses snart!

~ av Viktor den 22 april 2010.